Utdrag ur pågående bokprojekt

04.11.2013 11:29

Jag är mitt uppe i det spännande arbetet med min bok om skam. Här nedan kan du läsa ett utdrag ur det;

 

 

SLÄPP SKAMMEN! (och bli ditt autentiska Jag!)

 

Vad skäms du för? Dina utstående öron? Dina tjocka lår? Ditt fysiska handikapp? Eller skäms du för något mer ”osynligt” som till exempel att du är sjukskriven, arbetslös, har ångest, känner dig misslyckad, har blivit utsatt för våld, övergrepp, eller har ätstörningar? Kanske du rätt och slätt skäms över att du inte är tillräckligt framgångsrik, inte har bildat familj än, är oerhört ensam eller att du saknar ekonomiska medel för att leva det liv du önskar. Eller kanske din skam inte gäller dig själv utan en familjemedlem? Något som hålls hemligt inom familjen? En sjukdom, ett missbruk eller något annat som anses så fruktansvärt att man inom familjen helt enkelt valt att aldrig tala om det? En tyst överenskommelse om att tiga om det som pågår. Allt medan skammens tyngd växer inom dig av den fruktansvärda hemlighet du bär på.

 

 

Sanningen är den att de allra flesta bär på skam i någon form, att vi låtsas ”utåt” vara något vi inte är. Och att låtsas på detta sätt gör oss djupt olyckliga, i många fall deprimerade och väldigt ofta, faktiskt sjuka.

När jag själv började blotta mina ”fruktansvärda hemligheter” för omvärlden upptäckte jag tre saker;

Jag frigjorde en massa energi

Jag mötte massor med människor som upplevt liknande saker

Jag fick ta emot enorma mängder kärlek och hjälp

 

”Så länge jag gick runt och låtsades att allt var bra, att jag var perfekt, kände jag mig enormt isolerad från omvärlden. Livet var en ständig kamp och endast jag kunde bära lasset mitt liv innebar. Trodde jag. Om hur jag vände ett liv i kamp till ett liv i frid, frihet, glädje och med massor med sprallig och livsglad energi berättar jag i denna bok. Tillsammans med beskrivningar och övningar så att även du kan frigöra din skam. För när jag släppte skammen och valde bort offerrollen  blev jag också ledaren i mitt eget liv. Mitt sanna autentiska jag. Detta är något jag önskar dela med alla människor. Alla”

 

Katinka Wallner

 

Skammens många ansikten

Jag anser, att vi alla bär på någon form av skam. Det kan vara något stort och fruktansvärt vi går omkring och bär på, eller det kan vara någon mindre åkomma, något kring vårt utseende eller liknande, men vi har alla det gemensamt; vi bär på skam.

Hur uppstår då skam?

Min erfarenhet i mitt klientarbete och i mitt eget inre arbete är, att vi lär oss skam tidigt, redan som mycket små barn. Ofta av en oförstående vuxenvärld. Hur många gånger har vi som barn inte mötts av uttrycket,

Du borde skämmas!

Och hur ofta använder vi oss inte själva av detta uttryck i tilltalet till våra egna barn. Men denna bok är inte till för att skuldbelägga och ge ännu mera skam. Jag tror att de flesta av oss så gör gott vi kan. Och när man vet bättre kan gör man bättre. Men man kan inte lära ut något man inte själv lärt sig.

 

Vi upprepar helt enkelt våra föräldrars handlingsmönster, och vad värre är, deras tankemönster. Det våra föräldrar tänkte och tänker om sig själva sätter sig som häftmassa i våra hjärnor och kör på repeat. Ofta hela livet igenom. Utan att vi har minsta aning om det. Vi upprepar och upprepar det inlärda. Men det finns en enormt stor insikt att göra den dag vi upptäcker detta; detta är inte vi. Tankemönstret tillhör inte oss. Det tillhör någon annan. Och vi kan precis när som helst, när vi väljer att göra så, välja bort det. Vi kan välja att vara oss själva. Det verkliga ”detektivarbetet” består i att ta reda på vilka tankar som egentligen är våra egna.

 

Vad är då skam? Skam uppstår när vi förnekar en del av oss själva. När vi, på något sätt, fått veta av omvärlden att någonting i vår personlighet inte är okej, då blockerar och ”stänger vi av” denna del. Och färgar den därefter med skam. Vid alla tillfällen senare i livet som något snuddar vid den ”oönskade” delen i oss snuddar vi också vid skammen. Och reaktionen kan bli stark. Stark, på grund av att vi befinner oss på ”förbjudet” område. Detta är alls inte något vi gör eller ens tänker på medvetet, nej detta är något som pågår djupt nere i det undermedvetna. Nedtryckt som det är och har varit, kanske under många, många år.

Vår reaktion kan bli häftig ilska, genans, panik, ångest, depression, självhatstankar, förtvivlan. Vi har rört vid något inom oss själva som är oläkt. Och något vi därefter lagt locket på, i en upplevelse av att vårt inre sår är något vi borde skämmas över.

 

Att läka denna typ av sår kräver därför varsamhet, omtanke om sig själv och en vilja att leka lite ”detektiv” för att ta reda på hur, var och varför såret en gång uppstod. Mer om detta senare.

 

Vad finns det då för olika typer av skam?

Hur kan man se den om man alls kan det? Skam manifesteras för det mesta i vårt beteende. I ett försök att bli accepterade av omvärlden (läs vuxenvärlden) när skammen en gång uppstod, tog vi till ett ”uppsminkat” Jag, ett skådespelarJag i ett försök att uppnå acceptans. Vi vet ju, att det ett litet barn är mest beroende av är kärlek (utan kärlek dör vi bokstavligen vilket forskare upptäckt). För att få denna livsviktiga kärlek är barnet i princip berett att göra vad som helst. Så när det möter en vuxenvärlds ogillande ögon som uttalar skammens förbannelse över det, väljer det raskt en ny del att lägga till sin personlighet, för att pröva mot vuxenvärlden. Om barnet då möter acceptans blir det denna del av personligheten som hon eller han behåller ända upp i vuxen ålder. Ibland hela livet. Människor är ofta inte ens medvetna om att de bär på förnekade sidor inom sig själva, upptagna som vi alla är av att hålla våra ”falska Jag” vid liv. Och våra falska jag blir till sanningar om oss själva. Vi tror själva på de delpersonligheter vi utvecklat som delar av vårt sanna själv. Och så länge dessa ”delpersonligheter” eller falska Jag på något sätt premieras, genom beröm, genom att vi uppnår något mål eller liknande, kommer vi att fortsätta behålla dem. Om omvärlden dessutom speglar andra människor med liknande Falska Jag, kommer vi definitivt behålla dem. Allt för upplevelsen av att ”höra till”. Det lilla barnets korta stund i ”Ingenmanslandet”, där förnekelsen av det egna sanna jaget uppstod, är något vi aldrig glömmer. Detta tar sig uttryck i en enorm rädsla kring förändring. Det sätt, det agerande vi använder oss av i vuxenlivet och som tycks fungera (vi får kärlek, bekräftelse, ett visst jobb, en viss partner etc.) håller vi oss ofta krampaktigt fast vid. Skräcken över att inte bli älskade som de vi verkligen är, hindrar många människor från att släppa taget kring gamla beteendemönster som i längden enbart är skadligt för oss. Och det kostar enorma mängder energi att leva ett ”illusoriskt Jag”.

 

Utdrag ur min egen berättelse om skam (som ingår som en del i boken)

Min berättelse

 Jag ser det direkt i ämnesraden när jag öppnar mailen: ”Mottaget formulär”. Det är från min hemsida. Någon har skickat ett meddelande genom att fylla i kontaktformuläret. Det är inte längesedan nu, kanske bara ett par år sedan då denna rubrik fyllde mig med fasa. Så helt otroligt, det är ju inte längesedan alls. Jag minns det så väl. Kylan i bröstet, den smygande fasan i halsen, liksom en propp, en ispropp som långsamt börjar bildas. Sekunderna, ibland minuterna beroende på vilken dator och uppkoppling jag har, innan jag lyckas öppna mailet och rulla ner till adressfältet. Och sedan lättnaden. De gånger det inte är från Honom.

Men det hände också, att det var från Honom. Då var det dags att stänga hemsidan och byta telefonnummer. Igen. Jag krympte mig igen. Försvann. Bort från allt som var Jag.

 

**

 

Så länge jag har gått och burit på denna hårt tillslutna berättelse. Likt en lapp man skrynklar ihop och knölar ner i en väska eller slänger i närmsta papperskorg. Eller håller hårt i fuktigt tillsluten hand.

Så var det för mig.

Inte så att jag inte velat berätta den. Tvärtom. Jag har vid ett flertal tillfällen försökt släta ut den ihopknycklade lappen som innehåller min berättelse och delge världen den. Ja jag har till och med skrivit om den redan. Faktiskt två hela bokmanus.

Men det blev aldrig helt rätt. Det blev aldrig helt äkta. På något plan gick jag alltid in i en roll. Allra helst psykologen eller coachens roll. Så fort jag hade ”avslöjat” något om mitt liv var jag där och gjorde en psykologiskt förklaring. Eller utlämnade något som gjorde alltför ont eller kändes allt för smärtsamt. Eller också förskönade jag det skedda. Eller förövaren.

Skälet var skam.

 

Jag skämdes helt enkelt så mycket över historien om hur mitt liv kom att bli, att jag inte kunde ”presentera” den på ett avslappnat eller ens läsvärt sätt. Det blev fult av klyschor. Och vad värre var; jag var inte läkt. Ilska, sorg, bitterhet, förtvivlan, ångest, depression, självmordstankar, tvivel, tveksamhet, skuld och skam lyste igenom varje rad. För jag var inte framme vid läkningens port. Jag hade i själva verket inte ens hittat den. Och innan jag var läkt kunde jag inte berätta om mina upplevelser. Mina hemligheter. Det har jag insett nu. Trots att jag i många år närt en längtan att få ”släppa ut” min berättelse ur sitt fängelse. Inte minst för andra människors skull. Men framförallt, för att få en chans till äkta läkning för egen del. För mig. Katinka. Så dessa ord är i första hand en gåva från mig själv – till mig själv. Äntligen älskar jag allt som är Jag!